måndagskväll, mars, och fortfarande svinkallt

känner mig lite ledsen. så där onåbart ledsen. lyssnar på wichita linemen. fan jag dricker för mycket.
och jag gör konstiga saker när jag dricker. utan att veta varför. och alla jag träffar berör mig inte. inte många jag träffar berör mig. jag kan skratta sjukt mycket med mskor, men det måste vara jag som tycker det är roligt. det måste vara jag som är i centrum. eller inte. mer att min vilja måste fram.
när jag inte bryr mig, kan jag strunta i att lyssna. när jag bestämmer mig för att jobba skiter jag i de andra, när jag vill skratta fixar jag att man skrattar. kan inte lyssna till andras viljor.

det är som maria sa, jag har blivit hård, jag bryr mig inte. hon kände mig förut och då var jag en omtänksam människa. nu är jag inte det längre. jag känner inte igen mig sa jag. och grät. fast bara nästan. men nu känner jag igen mig. 40 minuter pratade vi. i telefon. om inte hon hade ringt skulle jag aldrig ringt, sa hon. och det stämmer kanske. jag tänker inte på andra. nu känner jag igen vad robert sa. jag sätter mig själv först. vet inte om det e så bra.

sen gick jag och carro på fest hos marcus o lina och sen till debaser för att möta upp hennes polare. det är nu jag är rädd för mig själv. jag är som jag skulle varit när jag var 21. fem år för sent. allt är fem år för sent. jag hånglar med ngn geezer på toaletten. shit asså. jag fattar inte varför. jag fattar inte hur det gick till. blir rädd för mig själv. sen dissar jag honom. carro berättade idag att han vill ha mitt nummer men jag sa ngt i stil med nej vi möts här vid just den här baren - fast ngn annan gång. jag minnas att jag stod och väntade utanför toaletten vid baren längst bort. sen minns jag att vi är inne på toaletten och han.
sen vaknar jag upp och vill dra ut och dansa och stoppar honom och vi går ut. och sen är jag vid baren och caroline är där och säger åt mig att dissa honom och jag gör det. Snålt, säger han.

sen dansar vi, carro och jag och hennes vänner. jag minns inte musiken men jag minns dans. och skratt. sen åker vi till efterfest i studentkomplex och andra carro ringer mig och jag blir ledsen för jag pratar maria och oskar kommer ut i korridoren för att hämta oss och jag kysser honom eller gör jag det? jag vet att jag behövde en kram för jag var ledsen och säger det till honom.
sen senare sitter han bredvid mig och håller min hand och sen sover jag bredvid honom. han i kalsongerna och jag med jeans och hans tröja. det var fint. på riktigt. han säger ngt om att alla behöver närhet och jag hör mig själv säga ngt sarkastiskt men sedan ångrar jag mig och säger att han har rätt.

alla människor runt mig och ändå kan jag känna mig ensam.
planerande återigen.

mirjam