den seendes rädsla

det var faktiskt ganska svårt. jag kände mig ganska rädd och överflödig. ville ibland gömma mig och helst av allt vara ngn annanstans än omgiven av synskadade. jag är inte van vid detta. förstå mig. jag blir ett mellanting av överdrivet hänsynstagande och en tant som snackar med små barn.

Vissa satt sakta vaggande fram och tillbaka, liksom utvecklingsstörda chassider, en kille hade vita pupiller och vit iris. shit alltså. jag hade svårt att komma på följdfrågor. och det svåraste när man intervjuar handikappade (jag gjorde en grej på döva invandrare för några år sedan) är att jag inte vet vilka frågor som är övertramp eller inte. vilka samtalsämnen som uppfattas som förudmjukande. jag tar för små risker. Vågade knappt fråga vem som var blind och vem som hade ledsyn, bara såg ljus och mörker eller hade begränsat seende. dumt. av mig. senborde jag självklart ha snackat om hur de uppfattar världen ossv. jag är ju mest intresserad av det.

tyvärr var ju de flesta lite socialt borta. många av dem har nog denna förening som ursäkt för ett liv. Mycket möjligt i och för sig att jag även har mina vänner och går ut på mina klubbar som ursäkt för ett liv...

peter w var jobbig. och blev nog ganska tagen av jobbet. berättade att han planerar att fortsätta arbete med dem.