poprasism
jag läser den för andra gången nu, caroline ringskog ferrada-nolis artikel om avsaknaden av debatt kring rasism inom dagens populärkultur. eller, som bon skrivit i ingressen:
"På sjuttiotalet var det tufft att vara ihop med glyktingar. På nittiotalet var alla coola snubbar whiggers. Det var länge sedan. 2006 kom populärkulturens etniska rensning. Nu vill alla hipsters vara vita"
Fan vad glad jag är att den här artikeln har skrivits, och fan vad glad jag är att jag nästan kan ta på den upprördhet som lyser genom raderna.
och att den presenteras i en tidning som är en del av den vita populärkulturen (som hon flera gånger poängterar). För även bon har sin beskärda del av problemet.
lite irriterar jag mig på passager i texten, hur den inte tar upp motsatsen, att svart musik och hiphop faktiskt tar en ganska stor plats på de flesta recenssionssidor och årsbästalistor och diskutteras på samma sätt som Eric Shuldts "finkulturella" pianosonetter. hon skriver att finkultur inte går att frånkoppla från konservatismen, och därmed per defenition köns- och rasstrukturer. lite hårt kanske. och visst finns det fler populärkulturella journalister som gillar feminism mer än klassisk litteratur än karolina ramqvist? vilken liten värld lever hon i egentligen? och måste man sätta dem på en skala,feminisimen och den klassiska litteraturen? vad tjänar det till att sätta dem mot varandra?
och vissa personer tigs ihjäl. inom mode/design/litteratur finns exempel på svenskar med invandrad bakgrund som lyckats och får cred från den vita hipsterkulturen trots att de omfamnar sitt utomsvenska ursprung. alejandro leiva wenger, abbas, kirkelido (hmm stavning). allt är inte totalt nattsvart.
men trots dettta, och trots att crfn ibland blir lite tendensiös och ibland verkar välja exempel för att bevisa sin tes snarare än att släppa fram åsikter som ifrågasätter den, känns poprasism just nu som väldigt viktig. jag hoppas på en lång stor bra debatt. (inte en tråkig pseudodebatt som det blev av srfns förra artikel, den jobbiga om pophögern, där journalisterna blev extatiska över att en annan journalist droppade deras namn i ngt inlägg. ) jag hoppas att dn, svenskan och alla livstilsmagasin tar åt sig. jag hoppas att den etablerade journalistvärlden fattar att gringo inte kan funka som deras "mångkulturella" ursäkt. (jag håller med crfn - gringo suger, deras tidning coh deras sätta tt dela upp sveriges befolkning genom epitet, ordval och genom att medvetet lyfta fram fördomar om en grupp mäsnniskor istället för att tala om vad som är intressant om dem som individer, leder itne till något gått. det är kontraproduktivt. (kan man använda detta ord här.. hmmm) jag har haft min beef med dem och gick inte helt segrande ur. )
och jag blir också äcklad av de gränser som dras upp. och jag gör det bästa i att skita i dem. och fan, det finns ju exempel på att saker förändras. de namn jag nämnde tidigare och massa andra. sverige är ju i relatiteten ett blandat land. förhoppningsvis kommer att bli än mer så om tio år.
nu orkar jag inte ens kolla igenom mitt svammel... men läs carolines text
(och faktisk hittade precis mer på samma tema i dagens dn- karolina amqvist skrev en kolumn om hip hop inom dagens kulturvärld, också interessant. och de hade med en intervju med Caryl Phillips som skriver eftersom han ser ett behov av att svarta inom litteraturen inte enbart ska reduceras till slavar eller kriminell (eller som den dansande vilden borde man väl lägga till här). kul att dn har med detta när de annars lyckats med den aldrig förut gneomförda bedriften att gestalta ett lands motståndskultur genom en hiphopgrupp. här schullerqvist om palestinska Rapperz, Gazas första hiphopband. Bara rubriken "musiken är vårt vapen mot ockupationen" kan man bli mer föutsägbar??? (hmmm, hur ska vi beskriva ockupationen på ett nytt hippt sätt nu när den har pågått så länge och vi redan berättat om nermejade hus och självmordsbombare och illegala murar? jo, vi letar upp några ungdomar som spelar hiphop. det gör vi))
"På sjuttiotalet var det tufft att vara ihop med glyktingar. På nittiotalet var alla coola snubbar whiggers. Det var länge sedan. 2006 kom populärkulturens etniska rensning. Nu vill alla hipsters vara vita"
Fan vad glad jag är att den här artikeln har skrivits, och fan vad glad jag är att jag nästan kan ta på den upprördhet som lyser genom raderna.
och att den presenteras i en tidning som är en del av den vita populärkulturen (som hon flera gånger poängterar). För även bon har sin beskärda del av problemet.
lite irriterar jag mig på passager i texten, hur den inte tar upp motsatsen, att svart musik och hiphop faktiskt tar en ganska stor plats på de flesta recenssionssidor och årsbästalistor och diskutteras på samma sätt som Eric Shuldts "finkulturella" pianosonetter. hon skriver att finkultur inte går att frånkoppla från konservatismen, och därmed per defenition köns- och rasstrukturer. lite hårt kanske. och visst finns det fler populärkulturella journalister som gillar feminism mer än klassisk litteratur än karolina ramqvist? vilken liten värld lever hon i egentligen? och måste man sätta dem på en skala,feminisimen och den klassiska litteraturen? vad tjänar det till att sätta dem mot varandra?
och vissa personer tigs ihjäl. inom mode/design/litteratur finns exempel på svenskar med invandrad bakgrund som lyckats och får cred från den vita hipsterkulturen trots att de omfamnar sitt utomsvenska ursprung. alejandro leiva wenger, abbas, kirkelido (hmm stavning). allt är inte totalt nattsvart.
men trots dettta, och trots att crfn ibland blir lite tendensiös och ibland verkar välja exempel för att bevisa sin tes snarare än att släppa fram åsikter som ifrågasätter den, känns poprasism just nu som väldigt viktig. jag hoppas på en lång stor bra debatt. (inte en tråkig pseudodebatt som det blev av srfns förra artikel, den jobbiga om pophögern, där journalisterna blev extatiska över att en annan journalist droppade deras namn i ngt inlägg. ) jag hoppas att dn, svenskan och alla livstilsmagasin tar åt sig. jag hoppas att den etablerade journalistvärlden fattar att gringo inte kan funka som deras "mångkulturella" ursäkt. (jag håller med crfn - gringo suger, deras tidning coh deras sätta tt dela upp sveriges befolkning genom epitet, ordval och genom att medvetet lyfta fram fördomar om en grupp mäsnniskor istället för att tala om vad som är intressant om dem som individer, leder itne till något gått. det är kontraproduktivt. (kan man använda detta ord här.. hmmm) jag har haft min beef med dem och gick inte helt segrande ur. )
och jag blir också äcklad av de gränser som dras upp. och jag gör det bästa i att skita i dem. och fan, det finns ju exempel på att saker förändras. de namn jag nämnde tidigare och massa andra. sverige är ju i relatiteten ett blandat land. förhoppningsvis kommer att bli än mer så om tio år.
nu orkar jag inte ens kolla igenom mitt svammel... men läs carolines text
(och faktisk hittade precis mer på samma tema i dagens dn- karolina amqvist skrev en kolumn om hip hop inom dagens kulturvärld, också interessant. och de hade med en intervju med Caryl Phillips som skriver eftersom han ser ett behov av att svarta inom litteraturen inte enbart ska reduceras till slavar eller kriminell (eller som den dansande vilden borde man väl lägga till här). kul att dn har med detta när de annars lyckats med den aldrig förut gneomförda bedriften att gestalta ett lands motståndskultur genom en hiphopgrupp. här schullerqvist om palestinska Rapperz, Gazas första hiphopband. Bara rubriken "musiken är vårt vapen mot ockupationen" kan man bli mer föutsägbar??? (hmmm, hur ska vi beskriva ockupationen på ett nytt hippt sätt nu när den har pågått så länge och vi redan berättat om nermejade hus och självmordsbombare och illegala murar? jo, vi letar upp några ungdomar som spelar hiphop. det gör vi))
posted by Murres blog at 1:27 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home