Efter Ninas resa

jag har sett kniven som mormor fick. eller har jag verkligen det. jag kan i alla fall se den framför mig. den finns kvar. han hade slipat fram den av en sked som han hade smugglat undan vig middagsmålet. det är otroligt att det kunde existera kärlek inne i lägret.
nina säger någonstans i filmen om killen hon träffade i syfabriken, som hon dansade med på nyårsaftonen, som hon satt och skrattade tillsammans med, att de inte kände några djupare känslor för varandra. att det var omöjligt, förintelsen tog bort hennes tonårstid.
men min mormor träffade någon där i lägret. jag förstår inte hur. jag förstår inte hur de kunde känna känslor när det bara fanns förintelse. han smugglade undan en sked och slog om den till en kniv. jag har sett den. kärleksgåva. det fanns något inrispat. han hade skrivit sitt namn tror jag. men jag minns inte vad han hette.

efter befrielsen när allt var kaos och de gick tillsammans med hundratals andra till baka mot hembyarna i 40 minusgrader och mormor förfrös fötterna i sina sommarskor, där i villervallan med ryska soldater och överlevande tappade de bort varanda.
mormor kom till strykow och ingen i hennes familj fanns kvar. hon träffade morfar. de gifte sig. mannen med kniven var borta.

jag tror aldrig hon sagt att det var kärlek. jag vet inte vad de hade för relation. jag vågar inte fråga.

redan i första scenen började jag gråta. när nina åker tillsammans med sin mamma från Lodz till Warsawa. med häst och vagn. i vintern. resan tar tre dagar.
jag grät för jag vet att på de vägarna kan min mormor ha gått. i vintern. dag efter dag.

hur ofta har vi inte hört: och när jag tog av mig skorna så ramlade alla naglarna av. så kallt var det. jag hade inte tagit av mig skorna på flera dagar. oj, det är så hemskt jag kan inte prata om det.

men hon pratar ändå. hon kan inte inte prata om det. jag har hört om äggen som polskan smugglade in till ghettot, jag har hört om piskan, om mamman som också fick piskan på sig. som blödande stod upprätt. jag har hört om när de fänsladens, och hennes väninna, om slottet, om vapenfabriken hon jobbade i (när jag var liten förstod jag inte rikgtigt - jag trodde hon gjorde kanonkulor). jag har hört om stenar som släpades fram och tillbaka över ett fält. jag har hört om mostern (var det en moster) som kom skrikande tillbaka från avslussningsplatsen. som rev sitt hår för att de hade tagit hennes barn.

jag har hört om hur hon skildes från mamma och bror.

så mycket mer.

hon skulle kunnat ha gått på samma vägar. mitt i vintern. i 40 minusgrader. och kniven den finns kvar.

mirjam